.

.

onsdag 6 november 2013

Det kommer aldrig mer vara du


Jag har läst Det kommer aldrig mer vara du av Anne-Lie Högberg. Med risk för att vara tjatig så är detta ännu en liten juvel från Litet förlag.

Boken beskrivs så här:
"Midsommar. Inga blommor under kudden. Jag hade ju redan mina drömmars man. Problemet var bara att min bästa väninna var hans drömmars kvinna.
Det kommer aldrig mer vara du är en relationsroman om att gå stark ur motgångar. Agnes man lämnar henne för hennes bästa väninna. Övergiven och med krossat hjärta ska hon ta hand om jobb, barn – och sig själv."
Det här är en bok som beskriver hur det känns när mattan plötsligt och våldsamt dras undan under dina fötter och du faller. Hur djupt är självklart personligt, men faller gör du. Huvudpersonen Agnes hamnar i ett vakuum som hon är tvungen att ta sig ur, om inget annat, så för sina barns skull. Hon lever med ångesten och konsekvenserna av den före detta makens beslut. Hur ska hon hitta tillbaka till ett liv i harmoni? Hur hittar man tillbaka till sig själv? Och kommer hon någonsin att kunna lita på en man igen? Alla de här frågorna och många fler får vi svar på i den här boken. En liten juvel som sagt, både på insidan och utsidan. En juvel som bär på en historia som ger tillbaka hoppet om livet efter det stora sveket. En berättelse om styrka, mod och kärlek.

Boken börjar så här:
""Hallå! Agnes?"
Jag hör Oscars röst nere från hallen. Dörren slår igen med en smäll. Som alltid. Efter fyra långa kliv upp för trappan kommer han farande in i köket, med en träningsväska i ena handen och posthögen från brevlådan i den andra. Han slår en lov runt mig, kysser mig på kinden och slänger posten på diskbänken."

4 kommentarer:

  1. En bok jag säkert skulle kunna känna igen mig i! Det bästa är ett ha perspektiv på det nu tio år efteråt att det finns hopp och något mycket bättre.

    Tack för boktipset!

    KRAM Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog väldigt många som kan känna igen sig i den här berättelsen, inte bara de som varit med om skilsmässor utan även andra jobbiga uppbrott.
      Kram!

      Radera
  2. Ja, det är nog en hel del som känner igen sig i det där, både försmådda fruar och män. Och barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr är det nog så! Tur att det finns hopp också någonstans.

      Radera